Det här funkar inte. KBT'n funkar till viss del. Men hjärtat, hjärnan och själen vill inte riktigt samarbeta. Har haft ångest i runt en vecka nu, fick panik inne på coop forum och började gråta. Cipralexen är helt jävla värdelösa. Är bara trött hela tiden. Igår besökte mitt ex mig på en sida. Och nu får jag ej ut honom från min hjärna. Som en kolbit som har smulat av sig på mig. Fick en knäpp och la till honom på facebook. Ångrade mig lika snabbt och avbröt. VAD FAN ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG?!

Jag vill bara ha en uppriktig och genuin kram.

Ha. Ha. Ha. Drömde ironiskt nog om Honom inatt. Fy fan vad jobbigt. Fy fan fan fan. Jävla skit.

Hade han-den-där från när vi var 16 år sagt till mig att vi glömmer allt, det har alltid varit du och jag så hade jag fallit som en fura. Hur kan en person ha en sådan makt över en? 8 månader var vi tillsammans, det längsta jag har haft. Han, den första riktiga kärleken. Den där som man bara kunde ligga och andas in och aldrig tröttna. Han som fick en att känna sig så trygg som man aldrig varit. Eller är. Han som man sedan såg för 5 år sedan nu. Då allting gick åt helvete. Jag vet inte. Kanske är jag bara nostalgisk. Kanske saknar jag bara att ha någon som genuint älskar mig. Och som jag älskar tillbaka. Äh. Tönt tönt tönt, sluta nu.

Cipralexen höjdes för ett tag sedan till 10 mg. Som att det skulle spela någon roll, de gör ändå ingenting. Idag ska jag till arbetsförnedringen. Har poppat 2 citodon så det ska nog gå bra. Lugn lugn lugn.

Men kanske var det så att livet aldrig tillhörde mig.

Skiter snart i de jävla tabletterna. Det enda jag har känt av är illamående första dagen och konstant trötthet de resterande. Känner mig inte gladare eller stabilare. Känner mig fortfarande arg och irriterad hela tiden. Känner mig så jävla utanför överallt. Jag har typ inga vänner. Bara folk som jag umgås med. Min bästa vän är min hund. Som dessutom bor hos mina föräldrar. Fantastiskt. Som vanligt så vill jag inte leva. Jag vill vill vill inte.

1 tablett 1 gång dagligen. Tas tillsammans med frukost. Äter en glutenfri tekaka med ost och har svalt ner livets första cipralex. "Humörstabiliserande" har de valt att skriva på etiketten. Förmodligen valde de att ta det på större allvar när min mor berättade om 23 års utbrott i olika former. Och hur de har börjat eskalera. Jag är ingen hormonstinn liten 14-åring längre. Humöret ska inte vara som sidorna på ett mynt. Det är oerhört frustrerande att ständigt vara arg eller ledsen eller frustrerad eller irriterad eller rosenrasande. Särskilt när man nyss var glad. Typ. Humbug.

Lyckades bli hatad av halva klassen, lyckades bli hatad av mitt ex, lyckades bli hatad av min kompis. Lyckades bli skickad till skolkuratorn, lyckades bli skickad till vårdcentral, lyckades nästan bli inlagd. Hade maskerad, hittade ett glas utomhus. Höll ett tal på engelska, fick behörighet i b-kursen. Åkte hem. Är sjukskriven. Är hos mina föräldrar. Får inte vara ensam. Drack mig full. Gjorde hål i örat i förtret. Hittade oanvända rakblad. Har tatuerat mig. Vill dö. (Ångesten gör att jag går ner i vikt åtminstone.)

Har insett 2 saker ikväll. 1. Jag minns varför jag brukade skära mig. 2. Jag hade ingen aning om hur vassa mina naglar var.

Min pojkvän har inte pratat med mig på 3 dagar. Mina kompisar tycker att jag är lika mycket värd som en bajskorv.

Fattar inte mitt problem. Får ångest av ingenting. På riktigt. Blir ledsen för att alla ska göra saker på valborg utan mig. Men grejen är att jag inte ens vill göra något. Blir ledsen för att inte en själ har erbjudit sig att hjälpa mig att flytta. Blir ledsen för att folk gör mig ledsen. Blir ledsen för att jag är dum i huvudet. Blir ledsen för att folk är backstabbing svin. Vill inte gå till skolan mer. Vill inte flytta mer. Vill inte leva mer.

Hela kroppen vägrar samarbeta. Får ta citodon för att klara av det.
Det absolut värsta med facebook är att det påminner om hur jävla ensam jag är, att alla andra har någon, en vän, en partner, en livskamrat, you can call me Al.
Och att medan alla andra var ute och hade det roligt eller träffade vänner så delade jag täcke med min mamma och såg på film. Och visst, det var hur trevligt som helst. Men det är knappast första gången jag sitter hemma.

Jag drömmer till och med drömmar om att bli bortvald numera. Drömmer om hur alla andra har det så kul och fint och jag finns bara med på en hörna, helst ska jag vara tyst. Helst ska jag inte finnas där. Får sura blickar från det fina lilla sällskapet som verkar se mig som en fläck.

"Det kvittar vad jag säger, du kommer ändå vara nere."

Men alltså.. Jaha. Det är ju kul att veta att folk bryr sig när man väl säger som det är och berättar att man är nere. Då är det inte lönt att slänga till med uppmuntrande ord för jag kommer ändå vara nere.

Jag hatar människor.

Är officiellt utanför. Igen.
Alltså, fattar inte. Är det så jävla svårt att prata med mig istället för att medla genom en tredje part?

Är dessutom så jävla trött på att folk hackar på mig för saker jag inte kan rå för. Jag. Kan. Inte. Hjälpa. Att. Jag. Får. Frånvaro. Om. Jag. Inte. Kommer. Till. Skolan. På. Fredag.
Jag är ledsen, men skolan tar inte hänsyn till om folk fyller år.

Det känns som att min kropp håller på att vända sig ut och in. Jag minns inte när jag inte hade ont i magen senast. Jag kan knappt fokusera på lektionerna längre. Jag gråter gråter gråter hela jävla tiden. Tur att man inte sminkar sig åtminstone. Då vet ingen om det. Eftersom jag inte liknar en panda efter mina toalettbesök.

Känner för att äta rakblad.

Jag har klösmärken över halsen. Allting brast igår eftermiddag. Jag orkade inte mer och där fanns inget annan vapen än naglar.
Jag föll.

Senare föll jag igen. En vän har lämnat denna värld. Förmodligen piller. Jag har inte gråtit för jag tror inte jag har fattat det än. Det känns helt galet att hon skulle försvinna för alltid.

Ännu senare får jag veta att en bekant/vän är spårlöst försvunnen och efterlyst. Förmodligen nere i drogträsket igen. Hennes far är helt förstörd och flera andra också.

Men hey, jag fick åtminstone mvg på ett referat i skolan.

Fml.

Folk är såna jävla fittor. Man kan seriöst inte lita på någon, inte ens människor som påstår sig vara ens "nära vänner". Litar man på folk så får man en jävla kniv i ryggen.

Oh, I'm sorry. Did my back hurt your knife?

Jag förstår precis.
Allting är bättre utan mig.

Konstigt man känner sig utanför när folk man känt i flera år bara skiter i en alltid. Konstigt man känner sig utanför när ens bästa vän är Harvey och Salem från Sabrina tonårshäxan.

Jag hatar att leva. Hade jag inte varit så jävla feg hade jag svalt ner varenda jävla citodon i lägenheten på en gång.

Fan.

Tydligen snackar jag bara skit.
Jaha.

Det gör så jävla ont. Drömde om henne inatt. Hon har inte pratat med mig sedan natten mellan den 3e och 4e december. Hon har inte pratat med mig pga av en jävla skitsak. Och även om jag vet att det är jävligt omoget så saknar jag henne. Jag trodde vi var ganska nära vänner. Men det känns som att jag trodde helt fel.
Jag har hennes julklappar kvar. Eftersom att jag aldrig hann eller fick ge henne dem. Antingen så postar jag skiten eller så behåller jag dem själv. Kvittot funkar ändå inte längre. Frakten skulle gå loss på ungefär 50 spänn.
Vad fan ska jag göra?

Jag hatar mitt liv.