Fattar inte mitt problem. Får ångest av ingenting. På riktigt. Blir ledsen för att alla ska göra saker på valborg utan mig. Men grejen är att jag inte ens vill göra något. Blir ledsen för att inte en själ har erbjudit sig att hjälpa mig att flytta. Blir ledsen för att folk gör mig ledsen. Blir ledsen för att jag är dum i huvudet. Blir ledsen för att folk är backstabbing svin. Vill inte gå till skolan mer. Vill inte flytta mer. Vill inte leva mer.

Hela kroppen vägrar samarbeta. Får ta citodon för att klara av det.
Det absolut värsta med facebook är att det påminner om hur jävla ensam jag är, att alla andra har någon, en vän, en partner, en livskamrat, you can call me Al.
Och att medan alla andra var ute och hade det roligt eller träffade vänner så delade jag täcke med min mamma och såg på film. Och visst, det var hur trevligt som helst. Men det är knappast första gången jag sitter hemma.

Jag drömmer till och med drömmar om att bli bortvald numera. Drömmer om hur alla andra har det så kul och fint och jag finns bara med på en hörna, helst ska jag vara tyst. Helst ska jag inte finnas där. Får sura blickar från det fina lilla sällskapet som verkar se mig som en fläck.