Hade han-den-där från när vi var 16 år sagt till mig att vi glömmer allt, det har alltid varit du och jag så hade jag fallit som en fura. Hur kan en person ha en sådan makt över en? 8 månader var vi tillsammans, det längsta jag har haft. Han, den första riktiga kärleken. Den där som man bara kunde ligga och andas in och aldrig tröttna. Han som fick en att känna sig så trygg som man aldrig varit. Eller är. Han som man sedan såg för 5 år sedan nu. Då allting gick åt helvete. Jag vet inte. Kanske är jag bara nostalgisk. Kanske saknar jag bara att ha någon som genuint älskar mig. Och som jag älskar tillbaka. Äh. Tönt tönt tönt, sluta nu.

Cipralexen höjdes för ett tag sedan till 10 mg. Som att det skulle spela någon roll, de gör ändå ingenting. Idag ska jag till arbetsförnedringen. Har poppat 2 citodon så det ska nog gå bra. Lugn lugn lugn.

Men kanske var det så att livet aldrig tillhörde mig.