Har bara gråtit och lagt pussel på nätet idag. Har inte ätit sen frukosten. Är så jävla hungrig men har inget att äta och inga pengar.

Har varit vemodig sen jag vaknade. Har inte ens borstat tänderna. Tog nyss på mig ett par mjukisbyxor, så långt har jag kommit idag.
Började storgråta för en stund sedan. Vet inte riktigt varför.

Behöver kodein.

Ingen jul utan paracetamol.

Kanske borde jag bara lägga mig ner och dö och få det överstökat.

Idag tog det tvärstopp. Julbord i skolan. Innan maten ens hade börjats serveras så flydde jag fältet och kom inte tillbaka. Jag avskyr trängsel och människor. Att sitta där och inse att det inte hade funnits någon flyktväg när folk åt blev för mycket.
Fick ut en tallrik med skitäcklig mat. Slängde den och drog ner till byn och åt. Och drack vin.

Repade med luciakören. Sen var det lucia. När min kompis och min pojkvän drog blev det för mycket. Igen. Stod och tvingade mig själv till att inte gråta. Igen. Kunde inte riktigt få luft och mimade stora delar av låtar.
Det blev alldeles för mycket.

På detta har jag flera saker jag helst ska få gjort innan imorgon. Eventuellt innan fredag. Jag orkar inte.

Började gråta på bussen. Grät hela vägen in och fortsatte.
Orkar inte.

Citodonen gjorde sitt. Lite för väl.
Första lektionen spenderade jag först svettig som få och sedan sovandes i en soffa istället för att räkna.
Folk trodde jag var sjuk och bad mig åka hem. Men jag vill ha min närvaro.

Jag tror det är paracetamolen som gör det. Tog två igår kväll och två till frukost. Men jag vet hur man utvinner kodeinet nu.
Så det kommer att ordna sig.

Sväljer ner citodon med fanta och väntar på bättre tider.

Jag har inte en enda människa i hela världen som jag kan prata om saker med. Jag har inte någon som hör av sig bara för att de vill.
Mitt liv går ut på alkohol och plugga. Och jag är betydligt bättre på att dricka alkohol än vad jag är på att plugga. Det är ju kul att veta att man har sin framtid utstakad för sig som alkis.
Helt fucking fabulous.

Har nyss fått det indirekt bekräftat att ingen i min familj tycker om mig.
För att jag påminner för mycket om pappa.

Fan vad jag älskar alkohol.

När folk i min omgivning berättar om hur de känner och är ledsna och besvikna, då får de empati av folk som tycker om dem.
När jag berättar hur jag känner och är ledsen och besviken, då får jag bara taggar tillbaka.

Verkligen jättefint liv man lever.
Skjut mig.

Hatar mitt liv.

Jag orkar inte hela den här flest-mediciner-vinner-mentaliteten.
Pallar inte min omgivning, allt är så jävla skört och krispigt hela tiden. Det är som att man måste tassa nätt på tå för att inte väcka någon eller något. Allting är skört som fucking glas och jag orkar inte.
Varför skulle jag egentligen orka? Folk orkar ju för fan inte ens bemöda sig att svara på mina sms eller liknande.

Fuck off hela jävla högen.

Gårdagens intag:

2 smörgåsar till frukost
1 morotsbulle till lunch/mellis
1 portion spagetti och quornfärssås till middag
2 smörgåsar som nattmacka

Tycker ändå det går hyfsat. Vanligtvis trycker jag i mig vansinnigt mycket bröd och/eller snacks/choklad. Det är inte okej.
Visst, har ätit lite choklad, men det är väldigt små mängder för en gångs skull. Och jag försöker, successivt, röra på mig mer.
Till exempel så har jag badat några dagar i rad nu, och igår paddlade jag så mycket med armarna att det faktiskt kändes.

Go team Johanna!

Gårdagens intag:

Två smörgåsar
Nio bitar veg. sushi
Tjugofyra gram marabou mjölkchoklad
En mellanpommes med cheddardippa
En mcflurry

Fy farao vad dåligt jag åt igår. Det gick väl an fram tills jag köpte pommes tror jag. Men ja, gjort är gjort. Sushin var skitgod som vanligt i alla fall!

Idag städar jag. Det går långsamt fram, men det går. Snart ska jag gå ner i källaren och lämpa av min jätteryggsäck och mitt tält. Finns ingen plats att ha det inne på mitt rum och det känns som att jag inte ska tälta mer i år i alla fall.
Börjar bli hungrig också. Vet inte vad jag ska göra för middag. Vi får se!

Dagens intag:

3 ägg
1 skål yoghurt
4 rostade smörgåsar med ost

Det är varken mycket eller lite. Det är bara fel. Det blev sjukligt sen frukost och ingen middag.
Eller, mackorna var middagen rättare sagt.

Jag har bestämt mig för en sak. Jag ska gå ner i vikt. Ska. Men inte bara för min hälsans skull, eller för estetiken.
Jag tänker gå ner i vikt för att kunna genomgå en bröstoperation.

Sedan jag fick mina bröst runt 9-10års åldern har jag avskytt dem. De har aldrig någonsin sett "normala" ut. De var inte hyfsade tuttar som blev större och hängigare med tiden jag gick upp i vikt, utan de "föddes" hängiga och rent av fula. Ska jag vara ärlig så skiter jag fullständigt i om mina vänner säger "du ska inte skämmas", för jag skäms något otroligt för mina bröst och gråter ofta över dem. Töntigt, jag vet.

Men det är fan inte roligt att vara 22 år och ha tunga hängpattar med bröstvårtor stora som havreflarn (nästan i alla fall) och vårtor som aldrig skådat något annat än marken jag gått på.

Detta, vill jag påpeka, är ytterst jobbigt att skriva ut på en blogg på nätet för hela världens beskådan, även om jag vet att det är typ, en person som läser.
Men jag måste göra det här. För min egen skull.

Det måste bli en ändring på det här nu.

Gymnasiet sket sig, men jag försökte åtminstone. Var arbetslös i ett år, kämpade som ett djur för att få ett jobb, men fick aldrig något.
Nu pluggar jag röven av mig för att fixa ett slutbetyg så jag kan fortsätta plugga röven av mig, alternativt jobba röven av mig.
Nu har jag lov. Sitter på min feta röv med typ inga pengar och skulder. Jag fick "låna" pengar så jag hade råd att åka iväg på festival.

Jag vill också vara ett socfall. De socfall jag känner lever nästan loppan för fan. De har råd att shoppa för tusentals kronor. De har råd att köpa en mobil, en kamera eller något annat bara sådär.
Eller så har de flyt som fan. Kompisar som betalar, bjuder på mat etc. Så de kan göra vad de vill.
Saker jag hade sett fram emot att göra, men inte kan. Eftersom jag äger 60 kronor.

Så ja. Ursäkta om man är lite bitter när de som inte gör något kan leva så, och de som faktiskt jobbar/pluggar inte har råd med ett skit.

Jag hatar mitt liv.
Jag hatar att vara fattig.
Jag hatar folk som tror de är fattiga för att de inte får typ, 10.000 spänn i fickan av soc.

Fan vad jag hatar.

Om jag hade sett Fröken Sverige nu, så hade jag förmodligen börjat gråta.
Bah. Orka vara jag.
Orka gråta för minsta lilla.
Orka att jag började gråta för att pappa handlade allt utom just det som jag var sugen på. Låter så sjukt jävla bortskämt.
Palla.

Palla att jag gråter varje gång jag är hemma.
Är det konstigt att man lever över sina tillgångar och åker iväg på festival istället då?

Somliga av oss har nämligen ingen fristad.

När jag var yngre och skar mig, så var jag överdramatisk och korkad.
När jag berättade om när jag försökte dränka och hänga mig i lågstadiet, så var jag överdramatisk.
När jag gråter, skriker och panikandas så är jag överdramatisk.

Men när min lillebror får utbrott och beter sig illa,
då är han deprimerad.

Det är som en jävla mardröm som inte går att vakna upp från. För, hur fan ska man vänja sig vid tanken att behöva sitta i samma bil och dessutom campa i nästan en vecka tillsammans med ångestframkallande medel?
Och med människor som hade kunnat välja bort dig som ingenting, som enbart ser dig som utfyllnad?

Jag skulle behöva någon att prata med. Så jävla badly.
Men jag har ingen.
Ingen i hela fuckinga vida världen.

Just det!
Skulle träffa en kompis klockan 15.
Självklart dök han inte upp.

Tack.

Som en klump i magen.
Nu har jag klantat mig igen.
De hatar mig. De där. Alla.
Människor.

Jag är inte ens som en bajskorv. Bajskorvar drar åtminstone till sig flugor.
Jag förstår varför folk börjar knarka.

Ibland funderar jag på att börja knarka. Eller skaffa ett barn. Bara för att känna att jag har någonting. Känna att jag lever. Eller att jag har kontrollen att dö.
Om jag hade haft ett barn hade jag åtminstone haft något att leva för.

Det enda mitt liv går ut på är att plugga (och självklart är jag en jävla medelmåtta) och titta på skitprogram på tv. Sitta vid datorn. Spela något meningslöst onlinespel som jag tröttnade på för flera månader sedan.

Jag insåg idag att jag ska åka på festival med människor som fullkomligt skiter i om jag lever eller dör. Att vi förmodligen ska åka med en person som får mig att må så otroligt jävla skitdåligt att jag överväger att sälja min biljett och stanna hemma istället.

Kontaktannons:
Misslyckat, motbjudande fetto söker... Någon.

Idag fick jag det bekräftat att det är mig det är fel på. Det är på grund av mig som folk inte umgås med mig.
Fick det svart på vitt. Såg det med mina egna ögon.

Åh, jag verkligen ÄLSKAR mig.

Jag hatar mitt liv.
Jag hatar mig själv.

Min egen familj hatar mig.
De tycker bara att jag är lat och lögnaktig.

Och billig och ful och fet.

Kommer jag någonsin passa in någonstans?
Förmodligen inte.

Jag åt kex, hoppades på att kräkas.
Rakade armhålorna, hoppades på att skära mig.
Planerar att raka benen. Hoppas på att skära mig.

Ibland undrar jag om folk tror att jag är dum. Antingen det, eller så måste tanken på mig vara utmattande.
Jag gör två saker under mina dagar. Går i skolan och sitter på mitt rum. När jag är ledig sitter jag enbart på mitt rum.
I stora drag.
Oftast är folk, även min mor, för trötta för att umgås med mig tydligen. Så det måste innebära att jag är så sjukt jävla utmattande, eftersom ALLA är för trötta för att umgås med mig.

Jag behöver fixa något att äta på en skolutflykt imorgon. Och jag behöver tamponger. Men jag skiter i mat och använder för stora tamponger istället för att ge mig iväg ensam. För jag vågar helt enkelt inte.
Jag är skiträdd för att åka iväg ensam.
Jag är skiträdd för att vara ensam.
Men ensam är jag. Och förblir.
För ingen orkar umgås med mig.

Men det känns samtidigt bra. Om man är ensam kan ingen komma åt en. Ensamheten är lite som en källare. Halvt bombsäker.

Ingen får komma nära. Men lämna mig aldrig.

Det känns som att jag faller utan slut. Allting snurrar.
Jag hatar denna känslan. Hatar att inte få luft och åka fritt fall helt jävla ofrivilligt.

Jag vet inte.

Jag vill inte vara ensam.

Har man ingen tjusig diagnos så får man inte vara ledsen. Man får inte vara suicidal eller arg eller deprimerad eller något.
Har man ingen tjusig diagnos så förväntas man vara normal. Så fort man öppnar käften och låter ens innersta fula väsen så mycket som glimta fram så är man gnällig. Dryg. Egoistisk.

Jag har ingen tjusig diagnos. Så istället går jag och känner mig som en stinkbomb. Låter det absolut värsta stanna i magen, i hjärtat, i själen.
Gråter bara i hemlighet. För gråter gör jag. Mycket.
Men det får ingen veta. För om någon märker det, så är jag körd. Då blir folk bara sura på mig. För tydligen har man inget att vara ledsen för.
Utan diagnos.

Jag hittade alla mina rakblad igår. Ett lugn la sig över mig när jag hade skiten i handen. Jag ville så gärna.
Men jag gör det nästan aldrig längre. Jag tatuerar mig istället. Köttar upp huden med nålar istället för rakblad. Varje konstverk är ett själsligt misslyckande.

I själen är jag lemlästad. Slaktad.
Helt jävla massakerad.
I hjärta och sinne är jag flådd, har ingen hud kvar.

Men vem fan bryr sig.
Jag har ingen. Ingen. Ingen.
Ingen orkar tycka om mig fullt ut.

I was a fool.

Jag hatar detta. Jag hatar när ångesten river sönder en från insidan.

Snart hoppar jag fan framför ett tåg om det fortsätter såhär. Det kan inte fortsätta såhär. Jag orkar inte. Jag orkar ta mig fan inte. Jag vill skrika.
Jag jag jag. En blogg ingen läser. Kan skriva jag jag jag hur mycket jag vill. Ingen kommer åt mig här. Ingen.
Eller jo. Antagligen.

Snälla. Skjut mig.

Dreams die first.

Hur hade livet blivit om man blivit en bra människa?
En hälsosam, lycklig människa liksom.

Bra, kanske?

Allting suger röv. Är numera den enda oälskade personen bland mina vänner. Alla har någon. Alla utom jag.
För jag kommer aldrig få känna så igen.
Kul.

Känner för att proppa i mig piller.