Har man ingen tjusig diagnos så får man inte vara ledsen. Man får inte vara suicidal eller arg eller deprimerad eller något.
Har man ingen tjusig diagnos så förväntas man vara normal. Så fort man öppnar käften och låter ens innersta fula väsen så mycket som glimta fram så är man gnällig. Dryg. Egoistisk.

Jag har ingen tjusig diagnos. Så istället går jag och känner mig som en stinkbomb. Låter det absolut värsta stanna i magen, i hjärtat, i själen.
Gråter bara i hemlighet. För gråter gör jag. Mycket.
Men det får ingen veta. För om någon märker det, så är jag körd. Då blir folk bara sura på mig. För tydligen har man inget att vara ledsen för.
Utan diagnos.

Jag hittade alla mina rakblad igår. Ett lugn la sig över mig när jag hade skiten i handen. Jag ville så gärna.
Men jag gör det nästan aldrig längre. Jag tatuerar mig istället. Köttar upp huden med nålar istället för rakblad. Varje konstverk är ett själsligt misslyckande.

I själen är jag lemlästad. Slaktad.
Helt jävla massakerad.
I hjärta och sinne är jag flådd, har ingen hud kvar.

Men vem fan bryr sig.
Jag har ingen. Ingen. Ingen.
Ingen orkar tycka om mig fullt ut.