Det är som en jävla mardröm som inte går att vakna upp från. För, hur fan ska man vänja sig vid tanken att behöva sitta i samma bil och dessutom campa i nästan en vecka tillsammans med ångestframkallande medel?
Och med människor som hade kunnat välja bort dig som ingenting, som enbart ser dig som utfyllnad?

Jag skulle behöva någon att prata med. Så jävla badly.
Men jag har ingen.
Ingen i hela fuckinga vida världen.