Det är som en jävla mardröm som inte går att vakna upp från. För, hur fan ska man vänja sig vid tanken att behöva sitta i samma bil och dessutom campa i nästan en vecka tillsammans med ångestframkallande medel?
Och med människor som hade kunnat välja bort dig som ingenting, som enbart ser dig som utfyllnad?

Jag skulle behöva någon att prata med. Så jävla badly.
Men jag har ingen.
Ingen i hela fuckinga vida världen.

Just det!
Skulle träffa en kompis klockan 15.
Självklart dök han inte upp.

Tack.

Som en klump i magen.
Nu har jag klantat mig igen.
De hatar mig. De där. Alla.
Människor.

Jag är inte ens som en bajskorv. Bajskorvar drar åtminstone till sig flugor.
Jag förstår varför folk börjar knarka.

Ibland funderar jag på att börja knarka. Eller skaffa ett barn. Bara för att känna att jag har någonting. Känna att jag lever. Eller att jag har kontrollen att dö.
Om jag hade haft ett barn hade jag åtminstone haft något att leva för.

Det enda mitt liv går ut på är att plugga (och självklart är jag en jävla medelmåtta) och titta på skitprogram på tv. Sitta vid datorn. Spela något meningslöst onlinespel som jag tröttnade på för flera månader sedan.

Jag insåg idag att jag ska åka på festival med människor som fullkomligt skiter i om jag lever eller dör. Att vi förmodligen ska åka med en person som får mig att må så otroligt jävla skitdåligt att jag överväger att sälja min biljett och stanna hemma istället.

Kontaktannons:
Misslyckat, motbjudande fetto söker... Någon.

Idag fick jag det bekräftat att det är mig det är fel på. Det är på grund av mig som folk inte umgås med mig.
Fick det svart på vitt. Såg det med mina egna ögon.

Åh, jag verkligen ÄLSKAR mig.

Jag hatar mitt liv.
Jag hatar mig själv.

Min egen familj hatar mig.
De tycker bara att jag är lat och lögnaktig.

Och billig och ful och fet.

Kommer jag någonsin passa in någonstans?
Förmodligen inte.

Jag åt kex, hoppades på att kräkas.
Rakade armhålorna, hoppades på att skära mig.
Planerar att raka benen. Hoppas på att skära mig.

Ibland undrar jag om folk tror att jag är dum. Antingen det, eller så måste tanken på mig vara utmattande.
Jag gör två saker under mina dagar. Går i skolan och sitter på mitt rum. När jag är ledig sitter jag enbart på mitt rum.
I stora drag.
Oftast är folk, även min mor, för trötta för att umgås med mig tydligen. Så det måste innebära att jag är så sjukt jävla utmattande, eftersom ALLA är för trötta för att umgås med mig.

Jag behöver fixa något att äta på en skolutflykt imorgon. Och jag behöver tamponger. Men jag skiter i mat och använder för stora tamponger istället för att ge mig iväg ensam. För jag vågar helt enkelt inte.
Jag är skiträdd för att åka iväg ensam.
Jag är skiträdd för att vara ensam.
Men ensam är jag. Och förblir.
För ingen orkar umgås med mig.

Men det känns samtidigt bra. Om man är ensam kan ingen komma åt en. Ensamheten är lite som en källare. Halvt bombsäker.

Ingen får komma nära. Men lämna mig aldrig.

Det känns som att jag faller utan slut. Allting snurrar.
Jag hatar denna känslan. Hatar att inte få luft och åka fritt fall helt jävla ofrivilligt.

Jag vet inte.

Jag vill inte vara ensam.

Har man ingen tjusig diagnos så får man inte vara ledsen. Man får inte vara suicidal eller arg eller deprimerad eller något.
Har man ingen tjusig diagnos så förväntas man vara normal. Så fort man öppnar käften och låter ens innersta fula väsen så mycket som glimta fram så är man gnällig. Dryg. Egoistisk.

Jag har ingen tjusig diagnos. Så istället går jag och känner mig som en stinkbomb. Låter det absolut värsta stanna i magen, i hjärtat, i själen.
Gråter bara i hemlighet. För gråter gör jag. Mycket.
Men det får ingen veta. För om någon märker det, så är jag körd. Då blir folk bara sura på mig. För tydligen har man inget att vara ledsen för.
Utan diagnos.

Jag hittade alla mina rakblad igår. Ett lugn la sig över mig när jag hade skiten i handen. Jag ville så gärna.
Men jag gör det nästan aldrig längre. Jag tatuerar mig istället. Köttar upp huden med nålar istället för rakblad. Varje konstverk är ett själsligt misslyckande.

I själen är jag lemlästad. Slaktad.
Helt jävla massakerad.
I hjärta och sinne är jag flådd, har ingen hud kvar.

Men vem fan bryr sig.
Jag har ingen. Ingen. Ingen.
Ingen orkar tycka om mig fullt ut.