Gymnasiet sket sig, men jag försökte åtminstone. Var arbetslös i ett år, kämpade som ett djur för att få ett jobb, men fick aldrig något.
Nu pluggar jag röven av mig för att fixa ett slutbetyg så jag kan fortsätta plugga röven av mig, alternativt jobba röven av mig.
Nu har jag lov. Sitter på min feta röv med typ inga pengar och skulder. Jag fick "låna" pengar så jag hade råd att åka iväg på festival.

Jag vill också vara ett socfall. De socfall jag känner lever nästan loppan för fan. De har råd att shoppa för tusentals kronor. De har råd att köpa en mobil, en kamera eller något annat bara sådär.
Eller så har de flyt som fan. Kompisar som betalar, bjuder på mat etc. Så de kan göra vad de vill.
Saker jag hade sett fram emot att göra, men inte kan. Eftersom jag äger 60 kronor.

Så ja. Ursäkta om man är lite bitter när de som inte gör något kan leva så, och de som faktiskt jobbar/pluggar inte har råd med ett skit.

Jag hatar mitt liv.
Jag hatar att vara fattig.
Jag hatar folk som tror de är fattiga för att de inte får typ, 10.000 spänn i fickan av soc.

Fan vad jag hatar.