"Det händer aldrig mig"

Fy farao. Något av de värsta samtal man kan få.
Han, min bror, narkomanen-numera-alkoholisten, ligger på sjukhus.
På neurokirurgiska i lund. Har antagligen fått ett fett slag mot skallen, då det spräckts. Inre hjärnblödningar, skallskador, frakturer.. Jackan var borta, jackan med nycklarna, mobilen etc.

Han minns ingenting. Jag hoppas att han minns när han vaknar "ordentligt".
Hoppas han minns vem som gjorde det, hur de såg ut. Då ska jag hunt them down och bryta nackarna av de fega jävlarna. FY FAN!
En kvinna vakar över honom. Fall något skulle hända. Fall han skulle få nya hjärnblödningar.
Stackars mamma. Stackars lilla mamma.
De hittade honom blodig inatt. Opererad i morse.
Bajs.

Var nere i stan idag, lämnade Olofs saxofon på skolan, äntligen.
Drog till triangeln och skulle pierca oss, jag och Mikaela. Hon läppen, jag tungan.
Hon fick börja. När det var min tur så kunde jag inte. Helt enkelt inte nu.
Var för varmt, var för orolig. För nervös. Allt på en gång liksom.
Bokade in en tid den.. 13de tror jag? Sen ska jag bo hos Mikaela tills svullnaden har gått ner.
Vet inte varför just tungan skrämmer mig så? Visst, jag är rädd varje gång jag ska gadda/pierca mig. Men aldrig såhär. Aldrig så att jag bangar.
Det löser sig.
Förhoppningsvis.

You see the smile that's on my mouth,
it's hiding the words that don't come out.
All of my friends who think that I'm blessed,
they don't know my head's a mess.

No, they don't know who I really am,
and they don't know what I've been through,
like you do.
And I was made for you.

(For who?)

Fy i helvete. Jag orkar inte.