Mord och inga folkvisor.

Det ska bli ett kort inlägg idag, jag lovar.
Man tror alltid att man inte har något att skriva, men sedan går man igenom inlägget man nyss skrev, och inser att "oj! Vad mycket det blev". Men det gör inget.

Jag har attackgråtit i två dagar nu, jag begriper inte varför. Det liksom bara händer, det kommer av sig själv när man minst anar det. Men mest när man är ensam.
Det liksom trycker mot insidan av bröstet, som om någon eller något försöker ta sig ut.
Ångest kallas det visst. Enligt mister husläkare.

Nu ska jag vara sådär töntig och ge er ett utdrag från mitt läkarintyg. Mest för min skull, för jag blir alltid av med intyget.

"2. Diagnos/diagnoser för sjukdom/symtom som orsakar nedsatt arbetsförmåga

Ångesttillstånd med självskadebeteende.

3. Anamnes för aktuell sjukdom

Långvarigt ångesttillstånd med självskadebeteende, under utredning. Väntar på tid till psykiatrisk mottagning. Eventuellt bakomliggande personlighetsstörning.

4. HAD-test ger 16 p för ångest och 10 p för depression, således en behandlingskrävande ångestsjukdom som kräver specialisutredning. Uppvisar självtillfogade skador och ärr efter skador."

Jag ska på mitt första möte hos psykiatrin på onsdag. Hah, det tog ju bara 5 månader?
Enough om det nu, låter som ett jäkla emo. "Hej, ska vi jämföra diagnoser?"
Heh.

Skriver kanske, kaaaaanskeeee, mer senare.
Kanske.

Frid.