1 september.

Det känns som om jag exploderar snart.
Antagligen "det vanliga" + mensen som spökar. But still.
Jag känner hur minsta lilla grej nu kommer vara en utlösande faktor för skrik, gråt och bråk.
Människor är as.

"Hör av dig när du inte är så vrång" eller vad det stod.
Låt mig vara vrång.
Fint att folk bara kan höra av sig när de vill ha mina vänners telefonnummer.
Fint att folk verkar se mig som någon form av människormäklare.
Fint att folk plockar fram mig som en dålig maskot när de känner för det.

Jag orkar inte.
Jävla skit.